Stor sten i magen och noll ork till något

Usch, det känns nästan som jag har vätskebrist efter alla tårar som fallit och jag känner mig helt tom. Ögonen fylls snabbt igen när jag tänker på att vår fina grå springare inte finns i stallet längre. Varför ska livet vara så orättvist och skört? varför ska man fästa sig så för att sedan brytas ner så totalt? Jag tror säkert att de som inte fått förmånen att skapa ett så starkt band till en häst inte kan förstå hur ont det gör.
Det är så himla jobbigt nu och det får det vara....
Jag måste bara få lyfta fram min fantastiska syster som fick vara den starka i dag och som stod med Tommy in till det sista! Jag älskar dig syster och jag är så oerhört tacksam för att vi har varandra!

Tommy januari 2009

Januari 2009

Tom Collins sommaren 2013