torsdag 10 september 2015

Förkrossade

Ja vad ska man säg, var ska man börja??

Idag har vi varit tvungna ett efter 9 månaders åkande till veterinären fått ge upp. När naturen ger hästar fysiska hinder till att användas måste man till slut ge upp.

Det har blivit min lott i livet att hålla i grimskaftet när de tar sina första steg i trapalanda och det är så fruktansvärt tungt. Samtidigt är jag oerhört tacksam att man kan få ge dem ett avslut hemma och inte i någon främmande miljö hur tungt det än må vara.

Dessa två hästar har genom åren gett oss måna skratt, tårar och erfarenheter. Skulle jag byta en dag av det? Nej. Men att hjärtat blöder är det ingen tvekan om.

Algot var vårt svarta får, den där hästen som skiljde sig så enormt från de andra. Så rädd om sig i inridningen att det fick ta ett år med hjälp av Jenny, inhoppad som fyraåring av Felicia. Men jag har ridit honom och jag hade verkligen tänkt mig en full tävlingssesong på honom men så blev det inte.

Wilgot ja min älskade Wilgot. Han var den där supersnälla hästen redan från början. Jag red in honom när jag var gravid, visade honom på treårstestet gravid och den första häst min son red på. Han har alltid gjort så gott han kunnat och alltid velat vara till lags. Han har alltid haft en svår form och jag har många gånger dragit mitt hår för att det inte varit lätt men så älskad han varit. Dennis har alltid sagt att det var hans häst. och på sätt och vis har det ju varit så, de har ju följt varandra sedan Dennis låg i min mage.

På båda dessa underbara hästar finns massa film och bilder här på sidan man jag kände ändå att jag ville göra ett bildspel på dem var. Ja det tar en stund men jag behövde detta så håll till godo...

 
 
 
 
Eller här
 
 

1 kommentar:

  1. vilka fina filmer, blir jätte rörd. .vad ledsamt för er alla...usch...så fina hästar <3

    SvaraRadera